Såg ett gammalt klipp på Daniel Mendoza
LÄNK; Daniel Mendoza hos Malou
En alldeles för kapad och kort intervju… Dock fastnade meningen han sa “jag behöver inte vara lycklig för att vara snäll”. Att det kan handla om val. Att vara snäll. Att inte kränka och såra. Men att en också kan vara obekväm, och väcka känslor, genom att vara snäll…
Och återigen, den där definition av vad lycka är. Malous fråga “men känner du inte lycka när du ser dem”, barnen var det hon avsåg. Och det blir så tydligt att vi ändå så lätt fokuserar att se på lyckan på det sättet, som det som ska ges från andra, genom det yttre.
Min egen förmåga att känna lycka kan " tror jag " bara finnas på ett enda sätt. Inifrån mig själv.
I de där stunderna av själslig frid, där allt inuti är i samklang med själ, hjärta och hjärna. Kalla det inre harmoni kanske.
Det som vuxit i arbetet och kampen att ta sorgen och rädslorna i handen, och vandra framåt tillsammans på förlåtelsens stig. Där, är min lycka. På grund av hur min livssituation och livserfarenheter sett ut då finns tacksamheten och ron i de där små tingens vardagliga grå toner. Också. Och då ökar " kanske " mina nivåer av förmåga att vara snäll.
Därför. Kanske snällheten också börjar med snällheten mot oss själva?
Men vad vet jag. Annat än att jag bara tänker just nu på grund av Daniel Mendoza..
Ska dock börja om idag igen. Med att vara snäll. Mot mig själv.
Var det du också.